overkligt.
denna veckan har jag gått runt i en annan värld, har gått från och ligga på soffan till att gå och lägga mig, tack gode gud för hundarna så jag har kommit ut en stund varje dag.
jag är så besviken på alla också!
hur kan man ens göra så?
hur tror ni det känns för oss?
jag hoppas ni ångrar er bittert sen!
jag kan inte riktigt förklara hur jag känner heller, jag har skuldkänslor.
hemsk ångest över att det sluta såhär.
kändes som vi hade all tid i världen att träffas och reda ut allt.
i mitt huvud har jag samma bild hela tiden, den stackars polisen som kom med beskedet.
när måste man gå vidare?
och hur många dumma kommentarer måste man stå ut med?
låt mig få sörja det jag aldrig kommer få nu, på riktigt.
så håll era åsikter om honom för er själv, ni behöver inte bry er längre.
ni har inte förlorat någon, och våga inte säga att det som hände var för det bästa!
nu är det bara du och jag, bror.
vila i frid, pappa. ♥
